Historien berättas i ömsom första, ömsom tredje person tio år senare av storebrodern till den mördade flickan. Det klassiska memoarupplägget kompletteras med olika grafiska arrangemang så som fotnoter och kladdiga anteckningar från tonårens första kärlek. Svävningarna- och den uteblivna ordningen i texten gör att berättelsen saknar flöde och därmed inte riktigt lyckas att fånga mig så som Joyce Carol Oates andra verk gjort. Samtidigt förstärker de ibland osammanhängande fragmenten av broderns liv, iakttagelser och tankar, hans osäkra- och kuvade personlighet. Trots att denna typ av upplägg är svårt för mig att ta till mig, ger det å andra sidan en styrka och genuinitet till gestaltningen av de olika personligheterna.
Som så ofta i amerikans litteratur är det den övre amerikanska medelklassen som är den förkättrade, där otäcka ting försiggår bakom prydliga villafasader. Boken beskriver en värld där småflickor inte får vara barn och där tabloiderna utgör verkligheten. Precis som i Blonde har Joyce Carol Oates sin egen lösning på en verklig mordgåta. Men den skall givetvis inte avslöjas här…
Låter intressant. Kanske ska be pappa köpa med den från Sverige till mig :)
SvaraRaderaHåller helt med dig, jag tyckte inte heller att den här var lika bra som hennes tidigare böcker..
SvaraRaderaKramen